Då var Arvikafestivalen avklarad. Och vilken festival det var. Massor med bra musik, god mat och otroligt väder. Nästan för bra då värmen höll på att knäcka oss alla.

Det blev några konserter.

Detektivbyrån: Första spelningen för min del på festivalen. Detektivbyrån stormade ut och tog det växande publikhavet med storm med sin 3/4-takts dragspels/xylofon pop. Det är tredje gången jag ser trion som nu växt till sig och nu nästan blivit rockstjärn0r. Även om det var både en och flera missade toner så tog de igen det med sin energi och positiva anda. Grym start på min festival. Betyg 4/5

The Mars Volta: Direkt efter Detektivbyrån bar det av till stora scenen för att se The Mars Volta. Ett band jag tycker kan vara väldigt ojämna med alldeles för mycket flum för min smak. När de väl spelar låtar är det superbra men all utsvävning däremellan kan lika gärna vara känner jag. Men oavsett vad man tycker om musiken så kan man inte låta bli att fashineras av hur duktiga de är.  Betyg 2.5/5

Röyksopp: Dansant och poppigt. Robyn gästade på radiohitten ”the girl and the robot” och det gungade fint i tältet. Själv var jag varm och lite trött och nöjde mig med ett par låtar innan jag gav mig av för att få en bra plats på Nine Inch Nails. Betyg 3/5

Nine Inch Nails: Anledningen till varför jag köpte biljetten. Mina favoriter, alla kategorier. Han är helt enkelt bäst och jag kunde inte låta en konsert gå miste i Sverige då jag varit på alla andra. Dessutom är det sista turnén Trent Reznor och hans band gör innan de gör ett långt uppehåll. Kanske för alltid. Det vet vi inte, men turnen heter i alla fall ”Wave goodbye” som är ganska talande. Konserten i sig var mycket bra. Dock den sämsta jag sett med dem men de har en otroligt hög lägstanivå. Den här gången hade de en man mindre på scen som normalt skulle stått för synthspelandet och setlistan varväldigt inriktad på gitarrbasserade låtar och inte så mycket av de äldre syntigare melodierna. Avslutade med 15.000 personer som sjöng allsång till Hurt. Magsikt i den varma Värmlandsnatten. Betyg 4/5

Bob Hund: Först ut på stora scenen på fredagen. Bob Hund har alltid varit roligt att lyssna på och ännu roligare att se. Sällan skådad livsenergi sprudlade från scenen och jag kunde inte göra annat än att genomlida sommarhettan som nått sitt klimax med ett stort leende på läpparna. Helt enkelt fantastiskt. Betyg 4/5

Burst: Kollegorna i metalbandet Burst utgav sig för att vara värmlands bästa band tidigt in i sitt set. Det kan de nog också vara men idag hade de ljudtekniken mot sig och allt vi i publiken hörde var ett basdränkt sorl. Burst’s musik kräver en renare ljudbild för att uppskattas fullt ut och trots Linus försök att peppa den allt sinande publikmassan så gick det tyvärr inte ända fram. Jag har sett  burst vid ett flertal tillfällen och de brukar alltid levereral. Synd nu när de ändå är på hemmaplan. Betyg 2/5

Depeche Mode: Gigantbokningen som säkert måste ha dubblat Arvikafestivalens omsättning. Säkert 20.000 människor trängdes på grusplanen framför scen när David Gahan & Co steg ut på scen. I vanlig DM stil började de lite trött med nya låtar som jag känner blir mer och mer oinspirerande för varje skiva för att efter halva setet gå över till att spela hitsen publiken vill höra. Dave körde på och var lysande som vanligt men Martin L. Gore och de andra i bandet verkade ha tröttnat redan efter andra låten. Inget gjordes heller bättre av att minst hälften av publiken var där för att måste ha sett DM när de ändå är där. Det pratades i mobiltelefon, det knuffades, det sjöngs på andra låtar och mannen bakom mig hade genom hela konserten en historielektion om DM för sin kompis. En felaktig historielektion dessutom. Men efterssom jag trots allt fortfarande räknar mig som ett Depeche Mode-fan så stod jag kvar genom den kanske tråkigaste konserten på hela festivalen. Jag har sagt det förr och säger det igen. Depeche Mode skall ses på sina egna spelningar. Det funkar inte på festival. Betyg 2/5

Fever ray: Trött efter DM gick vi vidare för att kolla på kvällens sista akt. Fever Ray. Karin Dreijer från The Knife med sin väldigt nedtonade, synthiga musik. Hamnade ganska långt bak så jag såg ingenting förutom några få lampor längst fram på scenen. En bit in i första låten brände de på två laserkanoner som sköts över publikhavet. Mycket effektfullt. I den andra låten breddades strålarna och började gå i vågor i det rökfyllda tälltet. Magiskt minst sagt ihop med musiken. Men tröttheten tog över och tältet lockade så det ble inte så mycket mer efter det. Betyg 3/5

Anna Ternheim: Upptagen av att kolla på en performanseact framför stora scenen märkte jag inte ens när Anna Ternheim kom ut på scenen. Jag vaknade till när jag hörde tonerna av hennes fantastiska och klassiska cover på Broder Daniels ”Shoreline”. På scenen sitter Anna framför den lilla röda flygeln. Med en grå T-shirt, svarta jeans och en keps. Tror ingen kan vara så anspråkslös och ändå utstråla sådan karisma som Anna Ternheim. Anna och hennes band körde i stort sett samma set som när jag och Lina såg dem för ca ett halvår sedan. Fortfarande lika bra. Men vad gjorde hon på stora scenen undrar jag. Ca 800 personer hade letat sig dit och på den planen är det inte mycket. Men det var skönt att kunna stå bra till utan att trängas i alla fall. Betyg 3/5

Thåström: Thåström har varit en stor inspirationskälla till mig i många många år nu. Senast jag såg honom var på det nu nedbrunna Queclub i Göteborg 1995. Där hans spelade med sitt Peace Love and Pitbulls. Musiken skiljer sig väldigt mycket från det han gör nu men mannen, myten, legenden Thåström är precis densamme. Ser likadan ut och rör sig på samma sätt. Och gör det dessutom väldigt bra. De spelade igenom både nytt och gammalt material. Allt från senaste ”kärlek är för dom” där han fick hjälp av Anna Ternheim på sång till Ebba Gröns klassiker ”Die Mauer”. Men bäst var ”Alla vill till himmelen” i nytappning. Fantastiskt. Betyg 4/5.

DAF: Ett trumset, En sångare. Lät precis som på skiva. Tråkigt och intetsägande. Betyg 1/5

Korn: Festivalens överaskning. Lyssnade mycket på Korn under perioden då de släppte sina första tre skivor. Då kändes det nytt och inspirerande. Men de senaste tio åren känns som Korn blivit bekväma och oinspirerande. Men självklart skulle de ju ses på stora scenens sista spelning. Efter introt kom ett peppat, tight och välljudande band ut på scen och helt plötsligt kastades jag tillbaka 15 år i tiden och förstod vad det var som var så revolutionerande och fantastiskt med Korn när de slog igenom. Man förstår varför de hållt så länge som de gjort. Det är inte skivorna utan live-spelningarna. Bäst var ju naturligtvis (för mig) de gamla låtarna som blind och got the life. Jag kände mig som en femtonåring som ville kasta sig in i publiken och skrika sönder stämbanden. Men jag var aldeles för trött för att ta mig an några sådana handlingar. Dessutom stod jag och kramades med Lina och såg det sista av solen försvinna ner bakom festivalens sista spelning. En perfekt avslutning på en perfekt festival. Betyg 4/5